småningom att förvåna hela den civiliserade verlden med sitt mod och sitt förakt för faran, ett förakt som gränsade ända till det sagolika , Få voro sådedes de svenskar, som äcke beundrade sin unge konung och voro stolte öfver att vara hans undersåter. Greta var dock en bland dessa få. Hon talade väl aldrig ut sin mening; men nog fann hon Carl afskyvärd, som för sin ärelystnads skull ödde så mycket folk unga män till död och undergång. Så räsonnerade Greta: hon förstod icke bättre. Emellertid hade hon fått höra, att Jon Knapp, hennes älskade och begråtna man, man, var en bland de tappraste af Carls busser — en äkta carolin, till kropp och själ. Man berättade, att han blifvit så införlifvad med krigaryrket, jemte allt hvad dertill hörde, att han ingalunda längtade hem, utan hade beslutat följa sin konung in i döden, elleå tills denne återvände från striden. Det var från Holofzin, efter Carls lysande seger der, som Greta erhöll direkta helsningar från sin man 1708. Efter detta slag hade han fått tapperhetsmedalj på sitt bröst. Jon Knapp hade då varit borta i mer än åtta år. (Forts.)