Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 3

Jon var bland dem, som aldraförst inställde sig på mötes-och mönstringsplatsen; Greta hade följt honom, ömsom ledande, ömsom bärande gossen ty Jon hade ju sina vapen och sin packning att bära. Oräkneliga voro de qvinnor och barn, de fullvuxna flickor och de ålderstigna, af båda könen, som samlades, för att taga afsked af de bortmarscherande. Det var, i sanning, en rörande scen, värdig en skalds lyra, eller en skicklig målares pensel. Mod, blixtrade ur de beväpnade männernas ögon; mod, att för konung och fosterland trotsa hvarje fara och offra ända till sista droppan af sitt varma hjertblod. Och ändå ... ändå ... Dock — stunden ilade. Äfven befälet ryckte sig ur kära armars mjuka bojor. Kommandoorden ljödo . . trupperna ställdes upp ... musiken spelade till afmarsch och i nästa ögonblick voro de älskade makarne, sönerna, bröderna och brudgummarne borta.