Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 3

— —— —— — ord: det skall lända dig till nytta, en gång när du blir stor. Medan den modige soldaten så talade med baraet stod den tjugufemäriga hustrun bredvid och höjde till honom sina klara himmelsblå ögon, det vackraste ögonpar man nånsin ville se. De voro så talande, dessa ögon; de uttryckte så mycket, åtminstone nu. De talade främst, af allt, om ett oändligt djup af kärlek, men ett ännu oändligare djup af smärta. HAck, Jon, sade hon, hvad du talar vackert. En kan just bli rörd i själens innersta djup. Säg nu de der orden, så att jag kan få lära dem utantill, för att, när du är borta, kunna lära dem åt vår gosse. Han måste läsa dem tillika med sina böner, morgon och afton. — Det faller sig just icke så lätt, att säga om hvad som inte har varit öfverläst — svarade Jon; — men jag skall ändå försöka. Han satte sig nu, ställde gossen mellan sina knän och tilltalade honom, långsamt och tydligt, med de samma orden, som gjort ett så djupt intryck på hans hustru och som hon genast lärde sig utantill. Och nu var skiljmessans dag och timma för handen. De båda makarna hade tillsammans genomvakat natten; icke ens lille Carl hade velat gå till Sängs.