Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 3

hon hade således gjort våld på sig, för att låtsa en styrka, som hon var långt ifrån att ega. Men nu — nu var det annorlunda. Nu behöfde hon icke ålägga sig något tvång; nu nedstämde hon ingen genom sin smärta, sin bedröfvelse, sin förtviflan, och kunde således lemua känslorna fritt lopp Och så började hon att hålla räkning med ödet? Hvad hade hon väl gjort, för att bli så olycklig, så ensam och öfvergifven? — Ack den i sin sorg sjelfviska qvinuan besinnade icke, att tusen svenska qvinnor voro i samma tid lika olyckliga, lika öfvergifna, som hon. De faror fosterlandet lopp genom de på alla sidor hotande krigen, förstod hon icke, den enfaldiga, långt bort i en landsort uppvuxna bondqvinnan. Hon anklagade säledes konungarne för att männerna ej finge stanna hemma och sköta sina fredliga yrken — först den nyss aflidne Carl XI, som af en nyck — såsom hon kallade det — gjort bönderna till soldater — sedan hans son och efterträdare, som befallt, att de utan parton skulle föras till slagtbänken. Och så grät hon, oupphörligt, och suckade och klagade och höll — såsom hennes tjenstfolk sins emellan uttryckte sig, ett väsen, — så det var synd och skam att höratt. (Forts.)