Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1869, sida 3

Hon stod ingenstädes att flnna och han dog, utan att få återse henne. Femte Kapitlet. Ingen himmel utan moln. Då enkan Barbra åtföljd af sin dotter, från fängelset vandrade till sitt hem, var hon både till kropp och sinne så svag, att hon blott med stor möda förmådde hålla sig upprätt. Hon vacklade framåt, stödd af Jon och Greta, och måste minst hvar femte minut stanna för att hemta andan. Andtligen, då hon fick se den lilla rödmålade byggningen, der hon så länge bott i största lugn, och funnit sig lycklig, brast hon i en häftig gråt. Dessa tårar lättade betydligt hennes djupt beklämda bröst: de voro de första hon fällt sedan den olyckliga stunden, då hon fördes i fängelse. Så snart hon kommit in i storstugan och man satt henne på den blåmålade träsoffan, måste Greta skynda sig att bädda och hjelpa henne i säng, der hon förblef liggande i flera dygn, under stark yrsel och häftig feber. Förskräckelsen, harmen öfver att bli beskylld för ett brott, som hon knappast kände till namnet, än mindre hade någonsin tänkt utöfva, grämelse öfver grannarnas ondska, fruktan för en skymflig marterdöd — allt detta