Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1869, sida 3

Det blef intet vidare tal om hästen, som fått trollskott, korna, som dött i kalfningen, eller stodo i sin, om barnet, som dött . . . ej heller om promenaderna till korsvägen i skogen. Ingen sade, att Greta kokat kärleksdryck; och vid förevisaadet af de trenne ekiöfven, förklarade domaren, leende, att de voro verkliga blad, vuxna på verkliga träd, men på något sätt beredda, till bokmärken, eller minnesblad. — Alla stodo flata vid denna förklaring. Och nu upptog den ädle domaren, som var en sann menniskovän, icke allenast allas sammanstämmande berätter om Daniel Jonssons återkallande af sina anklagelser, utan han besökte sjelf den sjuka, för att af hans egen mun förnimma de fångnas frisägelse. Dervid fick den döende tillfälle, att, i lagmannens och pastorns närvaro, förordna om sin sista vilja. Dottren skulle, naturligtvis, ärfva allt hvad han egde; menu den lilla byggniugen, väst utanför byn, som beboddes af Barbro, skulle af henne få hyresfritt bebos, så länge hon lefde; och tyckte hon lefde; och tyckte han detta var blott en ringa ersättning för den myckna skrämsel och ångest han förorsakat I henne. Då nu detta var på rediga fötter I började den sjuke att, väl för hundrafemtionde gången ropa, på sin dotter.