Fnder pastorns frånvaro förnyade Daniel Jonsson, mellan qvidande och klagan öfver de svåra plägorna, sina försäkringar om, att Barbro och Greta voro fullkomligt oskyldiga ... att han ångrade sitt beteende mot dem, att — antingen det för honom blefve lif eller död, han nu tog så många, som det höra ville, till vittnen på att han återtog sin anklagelse, den han gjort af personligt hat, jemte andra orsaker, dem han ej ville nämna. De församlade sågo på hvarandra, utan att rätt veta hvad de skulle tro. Emellertid hoppades den sjuka på lindring i sina plågor om blott Barbro skulle komma och på hans förstörda bröst använda nägon af sina salfvor. Om intet annat kunnat bevisa hennes oskuld, så var det väl den omständigheten, att just han, som beskyllt henne för att vara en trollpacka och hennes läkemedel för helvetiskt otyg, nu sjelf önskade anlita henne som läkarinna. Detta var ock i hopens ögon ett slående bevis. — Den ena efter den andra började derföre att, fattad af medlidande mod den så hårdt plågade, längta efter Barbro. Pastorn återkom dock ensam, berättande, att man ej beviljat haus bön om fångarnas frigifvande, på så lösa grunder, som att anklagaren under plågorna återtog sina ord. De måste