Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1869, sida 2

Det var i sanning hemskt, att höra och se honom. Hans dotter Cissela, som hållit sig inom fyra väggar och ej varit synlig ute, alltsedan Carbro och Greta arresterades, sprang nu, halft vansinnig af sorg, af och an omkring sängen, der fadren låg. Moderlös förut, skulle hon nu äfven blifva faderlös. Hon grät icke, utan hon skrek, samt vred händerna, så det knakade i hvarje led. Emellertid våndades den sjuke under förfärliga plågor, sedan armen blifvit af fältskären spjelad och förbunden. Då yttrade en qvinna bland de församlade: Nu hade det varit godt, att ha mor Barbro här; hon va go te att stilla verk, hon. Knappt hade Daniel Jonsson hört detta förrän han med matt röst yttrade: Mor Barbro . . . ja, hon, ja . gå efter henne,o — Han yrar — sade Cissela till de kringstående. Nej, nej, jag yrar inter, qved den sjuke ... men jag lider förfärligt ... det är som det vore eld i bröstet på mig. Gå efter Barbto, säger jag ... fort! fort! ... O, hvad jag pinasbo — Far — sade Cissela — I glöm