Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1869, sida 2

dock i Umeå stad. Denne efterskickades, undersökte skadan och förklarade, att bröstet var krossadt, samt att patienten troligen skulle aflida innan qvällen. Kyrkovärden hade, nemligen, gått i skogen, för att efterse ett skogshygge, som han der hade. Genom oförsigtighet, antingen af arbetspersonalen eller af skogsegaren sjelf — man fick aldrig utrönt huru dermed förhöll sig — hade en ofantligt tjock, nästan skyhög gran, nertill afsågad, kommit att falla öfver kyrkovärden, slagit omkull honom och så illa skadadt honom, att allt hopp om hans vederfående syntes omöjligt. Då den sjuke hörde den af fältskärn så oförbehållsamt uttalade dödsdomen blef han alldeles utom sig och skrek, den ena gången efter den andra: Fräls mig! fräls mig, i himlens namn; jag vill ... jag kan, jag får inte dö.v Pastorn, som åfven tillkommit, sökte lugna honom genom milda trösteord, men han ropade högljudt: KTyst! tyst! ... Jag vill inte dö! .. Inte nu, inte nu. Jag vill lefva försona hvad jag brutit . .. Jag är en alltför stor syndare, för att nu lemna verlden. Hör ni — jag vil cfva! ... jag vill lefvab