ung, rik bonde, som hon gerna ville ha till man. Till råga på allt hade hon mellan bladen på en bibel, som hon hade och hvari hon låtsade läsa, förvarat några besynnerliga tingestar, klippta som blad, men genomskinliga och hvaraf hon betjenade sig vid sina häxerier. Allt detta hörde Jon, under det han red framåt på sin starka och snabba häst. Och om han ock ej velat höra det, så var han dock tvungen dertill, emedan berättaren, hvilken hade samma väg, som han, red i bredd med honom och följde honom så nära, att det var honom omöjligt att undkomma. Att han icke i första bestörtningen gaf osmädarenos med sin tjocka piska ett slag, som för en lång tid skulle hafva tystat honom, derför tackade han sedan Gud, dagligen i sina böner. Ty mannen var älderstigen, var fader för många barn och hade varit hans egen aflidne faders vän. Han visste sjelf icke hvad det var för en hand, som äterhöll hans arm eller hvad det var för en röst, som hviskade till honom, att han skulle göra olyckan dubbelt värre om han förginge sig mot den dumma bonden, hvilken trodde och pratade efter allt hvad de andra trodde och pratade. Åndtligen red han så fort, att den andra ej förmådde följa honom och när han kom nära byn, till mor Bar