Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1869, sida 3

öfvervara sågningen af något honom tillhörigt timmer, hvilket förvandladt till bräder, skulle användas till nya golf i hans byggning, den han på allt sätt ville stufva upp och göra rätt vacker, till den unge brudens emottagande. Hade han ej varit långt borta, så hade ju händelsen kunnat foga, att han åter kommit att gå åt det hållet, dit hans hjerta ständigt drog honom, såsom det eljest hände flera gånger om dagen, och då hade stor olycka kunnat ske; ty Jon var icke af det sinnelag, att han skulle låtit någon, eho det vara månde, hade det också varit konungen sjelf, ostraffadt förolämpa hans trolofvade eller dess moder. Stackars Jon! Han hade med tungt hjerta aflägsnat sig från mor Barbros koja, der han lemnat Greta i tårar. Det hade fallit honom så svårt före, att den han höll så innerligt kär skulle ständigt tjena till afledare för sin mors elaka lynne. Och likväl var ju detta en småsak mot hvad som timade under hans frånvaro. Hvad skulle han väl hafva sagt, om han kunnat ana, att en olycka, och det af aldra största slag, skulle före hans återkomst hafva träffat de båda qvinnorna? (Forts.)