Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1869, sida 2

från hennes kinder ner i hjertat, och der kändes det, som om det varit inklämdt i ett skrufstäd. En lefvande bild af fasa och förskräckelse, stod den unga flickan der med blåa, vidöppna läppar och stirrade på mannen. vSåålp sade han, med en afgrundslik skadeglädje. JohoÖ7 — jag tror, att en kan träffa hufvudet på spiken. Säg mig, stinta, och det straxt, hur du kommit åt de här tingestana . hvad är det för något och till hvad ändamål du har användt dem. Gretas första förskräckelse hade dock redan till en del gifvit med sig och medan Daniel Jonsson helt långsamt framställt sina frågor hade hon någorlunda hemtat sig. IIon svarade nu med en viss värdighet, som skulle gjort henne ytterst intagande i hvarje menniskas ögon, än den råe och illvillige bondens: Jag vet just inte med hvad rätt J spörjer mig, eller om jag är eder någon räkenskap skyldig. Ty fastän J rår om den här kojan, så är ni derföre hvarken min far, eller min förmyndare, eller min husbonde, ej eller min gudfar. Jag kan således låta bli att besvara edra besynnerliga frågor. — Det kan du för visso göra — hostade den förgrymmadn mannen och försökte att svälja sin ondska. — Men inte gagnar det stort, det bör du veta. Du kan vara stursk nu, men