Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1869, sida 3

eller kom i ringaste delo med någon ondskefull och illvillig person, för att man med ens kunde vara alldeles olycklig. Och icke nog dermed. Men han hade äfven, efter sin hemkomst söderifrån, hört glunkas om ett och annat.o Åtskilliga — icke rykten . . . ty så långt hade det ännu icke kommit — utan dofva ljud, som bådade ett möjligen annalkande oväder, hade trängt till hans öron, angående mor Barbro. Att han sjelf icke trodde på sannfardigheten deraf, om ock otyget — vi mena de illvilliga vinkarna. hade antagit form och färg, bevisas bäst deraf, att han ej ryggade tillbaka för att beslägta sig med den beskedliga enkan, hittills af alla aktad och afhållen, men som nu genom en fiendes illfundighet blifvit så till vida nedsatt i det allmänna omdömet, att man hviskade — märk: ännu blott hviskade hurusom det möjligtvis kunde hända, att det ej stod rätt till med henne. Jon hoppades dock, att blott hon upphörde med att koka dekokter och tillreda smörjor och plåster, skulle all fara vara lätt öfverstånden och att man då skulle lätteligen glömma att tala om henne, för de stora, riksvigtiga och genomgripande politiska, statsekonomiska och allmänt gagn åsyftande bändelser och reformer, som under konung