Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1869, sida 3

—a3n3nnn I upplyst honom om ett och annat så vidt hans egen upplysning sträckte sig, hvilket ej vill säga så mycket. Svenska folket var, som man väl vet, ännu, ehuru halftannat sekel efter reformationen, så djupt nedsänkt i okunnighet och själamörker, att icke ens religionslärarne, eller de högst uppsatte i riket, förmådde frigöra sig från tron på att vissa menniskor stodo i förbund med mörkrets furste och i förening med honom drefvo sitt spel, till nästans förderf. På sin vandring till och ifrån Stockholm, i och för den ifrågavarande arfsangelägenheten, hade den unge mannen dock förnummit åtskilligt. Det s.k. trolldomsväsendet i Dalarna var då ännu i friskt minne och öfver hela riket fanns ej en enda stad eller ort, större eller mindre, der icke den gröfsta vidskepelse som aldra bäst skördade sina offer. Derföre och emedan man äfven i de norra provinserna hyste samma ohyggligt och förderfligt eufaldiga tro på trolldom och med detta namn benämde allt hvad man ej begrep, eller sjelf kunde åstadkomma, var Jon ytterst uppskrämd, rädd, som han var, om den flicka han älskade och hvad med henne egde gemenskap. Han visste mer än väl, att lagens hvassa klor envist fasthöllo hvad de en gäng gripit, samt att det endast behöfdes, att man hade en fiende, eller afundsman,