Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1869, sida 3

med men, licentiaten, tå Lang sorgliga frånfälle inträffade. Sina första litterära försök, minnen från en fotresa, fom ban fåsom Witterhets-, Hiftories och Antiqvitetsakaremiens stipendiat företog i fin hembygd, framlade han i Swenska Tidningen. De mäckte ganska fort upp: seende för en wiss originel friffbet i ftir len och sannt tednare foroftererrag ur den smålänt sla allmogens lif. Ecdere mera utkommo twenne häften noveller af hang hand, hwarjemte han lemnat bi i Nya Daaliat Allehanda. Hans verad, bang Stildringar från ett föregående fudentlif, bang bref från emigrantfiepe ret Ernst Mercks resa tilHl Amerika, från från studentmötet i Norge gjorte honom mycket omtyckt af den läsande allmänheten, Han bare utbilvat åt sig en allreles egen stil, deriblond mycket skrofligt och burleskt många de renaste guspkorn aer, än skiftande i hoppets ljusgrönaste, än i lärletens rosenröraste, än i förtwiflans fwartaste färger, fom är få egendomlig för wåra nordifka humorister. lantotänela, fom mitt unter stundens fröjder eller sorger, i allt hwad han tar lade och skrej, lät fin röst tjuta. Och om jag än nu komme till werltenes ända, få längtar mitt hjerta till dig! till Swerge under jubeltagarne i Paris 1867. Den humor, fom war honom medfört, utwecklades under årens lopp på samma sätt fom det, hwilket bildar ven äkta perlan genom musslans sinkdom, unter dy: mellan de stunder, då han mar ten ala: daste bland de glada. Denna känsla af att måhända wara bedragen på dröme men om liftvet war wäl oc orsaken till ett ide förfelart, men något sörsenadt Nu stulle jag stå fom en pajadg — sade ban en sång i ett December-fnad — mirt på scenen, men inne batom tuliesen går man och gömmer fitt hjerta när tet blir jul, oc) man glömmer aflöningen bakom tet målade trätet, men man känner, att man borde wara tretio av yngre eller huntra år älrre, flumsrande mid mammas barm i i ett tröme manbe blomsterlif, ware fig att mamma är ben warma, älskande warelse fom al: drig förgäter, oss och fom mi aldrig före gäta, eller att hon är wår aamla, jwarta och barmhertiga moder jerden, som öppnar fina grafwar för att dölja de förolydare skeppen, att ingen må se mra: kens vefbena-fpant och teröfwer göra fina betraktelser. Minnet af en pod och trofast wän, en alad och uppeffrande kamrat efterlemnar Mans Hultin ät de många, fom jemte oss Iyja friv öfwer hang sista Dwilobädd. Hörmälningen mellan prinsessan Lowisa och kronprinsen af Danmark ende rum ten 28 rennes kl. 4 e. m. i slottskapellet. Wigaselakten förrättades af erkebiskop Reuterrahl, assisterad af konungens öfssngarfärden till Paris och nu senast af humor och tänsla framlyste. Öfwer tet hela bwilade denna obeskriflina tas Men arunttonen i Måns Manssens författarskap war dot en tjup festersjöng han med den gamla folkwisan hem stra, qwalfulla timmar, bittra uppehåll lefnatetall. Han rolte sjelf ide detta. drag på vers och prosa till flera tolendrar och tivningar. Sitt enentlina törs fattarerytte wann ban ved såsem kåsör Nn II pv hi fa fr da sto ta up ba ba D tat vet rät ba ter må för 15 — — —