Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1869, sida 3

Med de ditskyndandes bistånd hade jag snat bnndit min arrestants händer och fötter, och derpå gick jag några steg tillbaka, för att betrakta honom. Han var lika mager och likblek, som någonsin förut; endast hans ögon voro eldigare. Vi visiterade honom och funno hos honom några dyrkar samt ett par hundra riksdaler, som han nyss hade stulit. Då han icke ville besvara någon fråga, läto vi gardsdrången bevaka honom och gingo in till den unga flickan, som satt, gråtande på sängkanten. Hon var så vacker, så mild och syntes vara så olycklig, att jag kände det största deltagande för henne. Dä jag lofvade, att intet ondt skulle vederfaras henne, berättade hon mig sin historia. Hon var faderoch moderlös, och då hon fyllt tio år, blef hon af sin fostermoder såld till Luton, som begagnade, henne till deltagerska i den här beskrifna förbrytelsen, hvartill han, tillika med den föregifue doktorn, hans medhjelpare, redan gjort sig skyld ig i Berlin och andra hufvudstäder. Då jag fragade henne, huru hon burit sig åt, berättade hon mig att det var hennes skyldighet, att observera ankomna resande och söka upptäcka om de hade några penningar. Det kunde hon lätt göra, då det icke väckte några misstankar, att hon gick hit och dit i huset. På morgonen sände jag bud efter