Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1869, sida 2

— Jag läste icke igen dörren i gär afton, både min dotter och jag hafva sofvit hela natten, och i morgse var schatullet tomt. Men var icke bedröfvad öfver min förlust, fortfor han, då han såg mitt bekymmer, jag kan väl sta ut dermed; jag underrättar er derom endast derför att ni må kunna taga er till vara, och edra andra gäster kunna ju råka ut för samma obehag, om tjufven icke upptäckes. Man kan lätt föreställa sig, huru orolig jag skulle vara. Att det verkligen fanns en tjuf i hotellet, var utom allt tvifvel, men det var svärt att upptäcka honom. Jag hade 150 gäster, af hvilka jag knappt kände tjugufem. Jag gjorde emellertid hvad som stod i min makt; jag bad bokhållaren och uppasserskorna att se noga upp och passa på, och beslöt att sjelf hafva ett öga på hvarje finger. Just som tabie dhote skulle börja, kom ett sällskap, som bodde i huset, hem från en utflygt i närmaste trakten. Jag stod just i gästrummet och två af dem, som bodde i samma rum, kommo bort till mig och hviskade mig i örat, att de föregående natten blifvit bestulna; den ene hade mistat 110 och den andre 100 rdr; penningarne hade legat i deras fickor. Men detta var ännu icke det värsta. En köpman från Köln, hans hustru och tvenne tjenare, som befunno sig på väg till Lu