Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1869, sida 2

som ville han hindra sig sjelf att gå vidare, en djup suck trängde sig fram ur hans bröst, och tårar strömmade från hans ögon, tårar af vrede, af skymf, af kränkt egenkärlek. Hand i hand och under bevingade steg hade emellertid det unga paret gått genom trädgården. Ingen hindrade dem, ingen såg dem; månen såg klar och glänsande ned på dem, belyste deras väg och visade dem den lilla port genom hvilken Mayer Anselm kommit in, och ledsagade dem vänligt och skyddande på deras långa, ensamma väg. Ingendera af dem sade något, deras hjertan voro alltför upprörda för att de med ord skulle vilja störa den heliga tystnaden. Blott en enda gång frågade Gudula: voroar sig min far mycket ?2o Ja, Gudulao, svarade Mayer Anselm, han är mycket orolig. Men han är en from man och han beder. Låt oss skynda lo, sade Gudula och fortsatte brådskande sin gång. Och slutligen hade de uppnätt målet för sin vandring, nu gingo de genom porten in på judegatan. Blott några få steg till och de hade uppnått ett hus, från hvars nedra fönster ett klart ljus flammade emot dem, det hus, i hvilket den gamle Baruch Schnapper i dödsångest väntade sin dotter. De stego raskt på in i det tysta