i djupet af sitt hjerta? Hvad var det som så plötsligt gjorde hans ansigte liksom förklaradt och kom hans ögon att lysa med en nästan gudomlig glans? Hade han ändtligen upptäckt den hemlighet som, så länge obekant för honom sjelf, legat gömd i hans bröst? Hade ångsten, smärtan för Gudulas skull slutligen tillintetgjort den tacksamhetskänsla, som ett dagligt umgänge, en ständig sammanvaro, gemensamma barndomsminnen framkallat i hans hjerta? Han lyftade nästan exalteradt sina armar upp mot himlen, och hans läppar framstammade ett par ord, men så tyst, så hemlighetsfullt, att endast Gud och månen deruppe förstodo dem. Och derefter framträngde ett ljud från hans bröst, ett jubelrop, ett utrop af glädje. Skyndsamt gick han sedan framåt, liksom med bevingade steg genom de öde gatorna, hvilkas tystnad endast afbröts af väktarnes entoniga sång, som förkunnade midnattens timme bort till porten, som skilde nya staden från den nya anläggningen. Der är den nya anläggningen! o Gud, min Gud, gifve nu att jag måtte finna och rädda henne, om hon är i fara, dö med henne, om hon vill dö lo Under rastlös ifver störtade han vidare framåt förbi de tysta villorna, hvilka lågo der likt stora svarta likkistor, öfver hvilka månens strålar ut