Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1869, sida 3

Och han slog sig ned vid det gamla skröpliga bordet, på hvilket de stora kontorsböckerna lågo uppstaplade, och började sitt arbete. Men midt under arbetet gjorde han då och då ett uppehåll, oroad af den tanken att Gudula så helt allena skulle tillryggalägga den långa vägen i den nya anläggningen, och midt ibland siffror och kolumner tyckte han sig ofta se Gudulas stora, blixtrande ögon. Jag hade aldrig trott att man så kunde oroa sig öfver en systers, sade Mayer Anselm för sig sjelf, ryckande på axlarne. Men det är en dumhet af mig, och jag vill icke mer tänka derpå, utan arbeta. Böckerna måste alla vara afslutade i denna natt Och han störtade sig öfver arbetet och fördjupade sig i siffror, räknade och skref, skref och räknade oförtrutet. Timme efter timme gick, natten hade inbrutit, på gatorna hade allt blifvit tyst och dagens stilla oro och buller hördes icke längre till. De sofvo alla, de hvilade ut efter dagens mödosamma arbeten, de fattiga förtryckta invånarne i judestaden. Mayer Anselm glädde sig vid tanken härpå, han andades djupt och önskade alla sina bröder och systrar en god natt. Då kom han återigen utt tänka på Gudula, han reste sig upp, blott för att hemta andan, och gick bort till fönstret, för att se bort