dustvien, äfwen ter tilljälle tertill ers bjöd fin. Förgäfswes hafwa röster på riksdagarna höjts t. er. för anwändande of inbemft rrelsemateriel mid wära jernwägsarbeten. I fin ifwer mot mos nopel — en fras, hwarmed man lyckats befwårja hwarje försök att befordra in: bemst näringsflit — bar man mid stambanornos utförande sorgfälligt untwilit beställninaar wir inhemska fabriker, och rtet war ett enskildt jernwägsbolag, fom måste föregå med exempel detta afse-. eute. I ten tamp man med rätta och mer fullt skäl förre mot prohibitism och stråtwång, glömde man under stridens betta, att nationen wid fin egen barm uppummat de näringar, fom, ännu fwar ga, stapplande eller åtminstone ombndis ; ga, nyss lösta ur skråtwänget, nog handlöst öfwerlemnares åt fin egen ledning, wid den storm, fom den fria tfonfurrens fen med utlandet måste framkalla. Jcke eng den inbujtri, hwars naturenliabet för wårt land man likwäl icke kunde be: strida jernhandteringen, wille man i nå: gon mån tillgorofse. Regeringen wågare ide för wåra egna behof anwänta fwens ffa tillwerkningar. Till och med en del af wåra wapen, ehuru tillwerkade af iwenfft jern, måste hämtas från utlanvet. Då regeringarna i andra länter utsände kommissarier för att i utlandet befordra afsättningen af landets provutks ter, blef först sistlirne år en födan fommissarie härifrän utsänd til — Oftindien. Då wår nårmaste mältige aran: ne, följande Nordamerikas exempel, omsorasfubt stängre fina hamnar för må: ra produkter, öppnade wi wåra till tull fri införfel af alla te waror ban till: sänder of, uteflutante verigenom all möj lighet af en hanrelstraktat med detta land, hwarigenom wi kunnat återknyta den handelsförbindelse med den ofs från: röfwade delen deraf, fom wi egde, men i mår blindhet afbröto. Med ett ord, wi hafwa föga gjort til uppmuntran af wår inhemska intustri, och om en institution funnits, fom inför statsmakterna fört ress talan, wi Hade sannolikt med något mera betänksamhet beträdt ren friare handelslagstiftningens wäg och sött att sluta en annan handelstraktat före ten jå mycktt omtalade franska. Hwad angår nationens inrustriella uppfostran, få bar det redan tilljörene blifwit erinratt, att underwisningen i wår tid ber böfwer en annan riktning än i förfluts na årbundraden, hwars principer ännu ligga till avund för densamma. Hwarije tiv har fina behof, fina intressen. De nuwarande äro företrädeswis praktiska; de få ide förbises. I fråga om pris märunderwisningen måfte wi således er. känna, att de betydliga uppoffringar wi gjort för folkskolan ännu icke burit de frukter wi af dem kunnat wånta. Utan att i någon mån menligt inwerka på foltunrerwisningen, kunde man åt dens samma bafwa agifwit en riktning, hwar igenom den blifwit mera wålgöranre sä wål för jorrbruket fom för inrustrien. Genom att t. er. införa unrerwisning i liniars och fribantsteckning, fom wisser. ligen figurera bland te ämnen, bwari Iärarne wid foltskollärare-seminarierna stola inhemta men, såwitt jag kånner, ej bland tem hwari de skola meddela uns terwignina, skulle man ide allenast på det enklaste sått bibringa ungdomen de förfta mathematiska begreppen, men till: lika undangöra ett annat ide mindre wigtigt moment i den egentliga teckniska underwisningen, hwars behof af widare anslutning till primärunderwisningen jag blott på detta sått welat antyda. Men för detta ändamål borde folks skolelärareseminarierna haft en annan rittning än ten te nu fått. Om underwisningen i dessa seminarier haft en mera praktisk tendens, d. w. s. ät det tetniska, fi skulle, särteles sedan numes ra den allraförsta underwisningen inhämtas i små eller rotskolorna, folt: