staden för rådplägning om sweuslua jerne banesystemets utsträckning norrut, äfven fom rörande behofwet af en jernwäg frän Trondhiemsfjorden till Sweriges östra fust, öppnades mötet af borgmästaren Ahlgren, hwarefter till orsörande waldes landsböfI dingen Weidenhielm, fom redogjorde för frågans nuwarande ständpnntt. I fråga om behofwet för Norrland af jernwägar, yttrade fig reltor Beragren och hofpredikanten Lithner, som båda med talang och faffännedom framhöllo wigten deraf för hela fosterlandet och det oafwisliga behofwet särskilt för Norrland, få mida man der will emotse ett werkligt framätstridande. Mötet antog också såsom fin mening att utsträckningen af Nor: ra stambanan norr om GefleDalajernwägen more för Rerrlands utmed: ling nödwändig. Derefter —framftälls deg frågan, om forcträdet af Upsala — Sala—Awesta—Storwikslinien, å ena, samt Thureberg—Sewalla— Storwifsbananan, å den andra, derwid bhäradshöfdingen Staaf, borgmästaren Ahlgren samt hr Lithner betonade wigten deraf, att med all bestämdhet antaga förstuämnda linia, hwars företräden för färernestanz det de ådagalade, såsom of synes, med öfwertygande skäl; hwaremot f. landsfetreteraren Thomee förtlarade, att han för fin enskilta del wäl more öfwertygad att denna linia i många hänfeenden eqde före träde, men dock hemställde, huruwida det kunde anses förenadt med nödig llolhet, att mötet, hwars fleste deltagare utan :wifwel i anseende till det långa afståndet från den ort, frågan afser, sakna den närmare kännedom om frågan och alla de detaljer, fom för ett rittigt bedömmande af den wore nödige att fänna derföre rimligtwis ide af några timmars diskussion tunde sätta fig in i den, stulle nu afgifwa ett beslämt omdöme derom. Ör Thomce antog derföre, att mötet wiferligen borde uttrycka den meningen, att Ear lalinien wore den lämpligaste; men att mötet likwäl dermed ide wille på något sätt binra händerne på Norrlands vits dagemän, utan bafwa fullt förtroende, att desse wid frågans slutliga pröfning af rifsdagen skulle föta göra gållande den åsigt, fom bäst befordrade salens framgång och fäderneslandets bästa. Med ett bestämdt uttalande nu om söreträdet skulle endast striden derom längre fortgå, och således den tiden, då Morra stambanan blefwe utsträckt, än widare uppffjutas, äfwen om de upplysningar, fom i frågan jaart more att widare förwänta, stulle wara till fördel för Semallabanan. Mötet, sedan frågan ytterligare blifwit diskuferad, förklarade fig slutligen enhälligt: anse: att af de för Norra stambanans fortsättning norrut föreslagna riktningar, den från Upsala öfwer Eala med tröt: ning till Norbergs bergslag öfwer Awesta och widare norrut till Storwiks ftation wore för fäderneslandet den fördel: aktigaste. J förening härmed beslöts tillika, att en underdänig petition, uttryckande nämnde äfigt samt med anhållan om undersfökning af denna linja, i hwad den icke redan är undersölt, skulle från mötet till kongl m:t snarast afsändas. Den för Norrland icke mindre wigtiga frägan, om banans sträckning norr om Storwik, företogs härefter. Mänga woro de talare, fom i denna fråga yttrade fig;