trånga gatan ännu samma förvirring bland de handlande, samma lifliga konversation mellan grannarne, som antingen stodo dörr om dörr intill hvarandra, eller tvärsöfver gatan spräkade med hvarandra. Der hörde man ännu barnens larm och skrikande, hvilka lekte på den dystra gatan, och hvilkas höga skratt trängde igenom de gamla byggnaderna. På judegatan hade ej något annat undergått förändring än mäunernas och hustrurnas ansigten, som åldrats, hvarjemte barnen uppvuxit till ynglingar och jungfrur. Mayer Anselm var nu en kraftfull, ståtlig yogling på 22 år; den lilla Gudula var nu en flicka på 18 år smärt och vacker, jungfruligt blyg, men tillika stolt som en drottning. Den tarfliga drägten klädde hennes gestalt, som hade det varit en purpurdrägt; det svarta håret, som i täta lockar slingrade sig kring hennes hufvud, sammanhölls ofvanför pannan af ett purpurrödt band och bildade der liksom ett slags krona, hvilken herrligt passade till hennes breda, hvita panna, till de eldiga ögonen med den stolta qviuliga blicken, till hennes sköna ovala ansigte, till de genomskinligt hvita kinderna och de svällande purpurläpparne. En målare hade sett henne, då hon en gång kom gående på gatan i sin enkla men smakfulla drägt, och foll af förtjusnivg och förvåning hade