Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1869, sida 2

na det, som ville hon för evigt behålla sin son sluten till sitt moderliga hjerta. Lef välb ropade hon med hög röst, olef väl, min son, blif trogen dina fäders Gud, lita på dig sjelf och — Mera sade hon ej, armarne lösgjorde sig från hans hals, hennes hufvud föll tillbaka, en lätt suck trängde fram ur hennes bröst. Sedan var allt tyst och stilla. Hon är död! hon är död;o utropade gossen och kastade sig på sina knän, tryckte modrens händer i sina och fästade på henne outsägligt sorgsna men vördnadsfulla blickar. Han vågade icke tala eller gråta, icke heller klaga, ty han såg huru ett förklaradt sken lyste öfver den dödas ansigto och huru dödens eller det eviga lifvets stora hemlighet uppenbarade sig i dessa nyss rörliga, nu stelnade anletsdrag. Men sedan hang moders ansigte bar dödens prägel, sedan lifvets sista låga var utsläckt, då kom gossen att tänka på hvad han förlorat, och han grät och jemrade sig högt. vJag är ensam, alldeles ensamv, voro de klagoljud, som framträngde från hans bröst. Jag har numera ingen, som håller af mig, ingen på hela jorden hropade en vek; darrande röst nära invid honom, och två små späda armar lindade sig omkring hans hals och två