Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1869, sida 2

kalla den döendes flyende ande till den kroppsliga hyddan. Det med döden kämpande modershjertat började åter klappa vid barnets bedjande röst. Hon slog långsamt upp de tunna ögonlocken, hon fästade en blick, full af kärlek, på sin sons af smärta förvridna anletsdrag; hans tarar nedföllo så heta och bränuande på hennes kalla panna, att dessa glödande droppar tycktes återkalla henne tili lifvet; hennes läppar, hvilka sammaupressats i dödskampen, öppnade sig nu; de började att framhviska några tysta, obegripliga ord. Men gossen undertryckte sin klagan och sitt gråtande, han tillbakahöll genom sin viljas kraft tårarne, han höll in andedrägten och lyssnade med högt klappande hjerta till de ord, som kommo från den döendes läppar. I ett nu reste hon sig upp med en rask rörelse och sag med de stora, vidtöppnade ögonen, med ett uttryck af outsäglig kärlek, på sin son. Mor, älskade morlo hviskade gossen, vom du har mig kär, så skall du bli hos mig. Ack gå icke från mig, lemna mig icke ensam; Kärleken, den starka moderskärleken gaf henne krafter att upplyfta armarne, slingra dem omkring sitt barn och trycka det till sitt hjerta så innerligt, som ville hon aldrig mer lem