Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1869, sida 2

jag medför åt dig — men det glada ordet stannade på hans lappar och under ett högt, hjertskärande skri störtade han bort till den torftiga bädd, hvarpå modren hvilade. Hon såg honom icke hennes ögon voro tillslutna, ett djupt stönande framträngde ur hennes bröst, svetten perlade i stora droppar på hennes gula, marmorkaila panna, hennes gulbleka afmagrade händer lågo sammanknäppta på det mörka täcket, hvilket omslöt heanes sammantallna gestalt. På den gamla trasiga ländstolen framför sängen satt en liten flicka om ungefär sex års ålder men med detta allvarsamma, förständiga uttryck i ansigtsdragen, hvarmed nöden och tidiga umbäranden stämpla armodets barn. Afven hon höll händerna tillsamman och tycktes bedja, hennes stora svarta ögon voro riktade mot höjden, och strida tärar runno från desamma långsamt ned öfver kinderna. Hvad står på med min mor 7) ropade gossen och störtade bort till sängen, Min mor, hvarför svarar du mig icke, hvarför ser du icke på mig och glädes öfver att jag åter är här? Men den sjuka tycktes icka ha hört hvad han sade, ty hon fortfor att qvida och stöna, och hennes ögon öppnade sig icke. Mayer Anselm vände sig då förskräckt till den lilla flickan och lade sin darrande hand på hennes skuldra.