Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1869, sida 4

Bland hwilla först jag lärde mig att siamma En bolstaf ester det af lifsens ord, Som är på en gång arlaregn och flamma För allt, som tror, i himmel och på jord. Men först och sist till Dig min bön jag ställer: Du, mina fäders Gnd, gif kraft, gif mod Utaf den nåd, som rik och herrlig wäller Sin purpursåder utur Sonens blod, Jag dricka will i alla skiljda öden, J lifwets högsta både sorg och fröjd; Jag dricka will ännu en gång i döden, Rär jag går upp mot Thabors ljusa Höjd. Jag sluter i Din famn allt, hwad mitt bjerta Har skönast sasom minne och som hopp, Jag sluter i Din famn min fröjd, min smärta, Att der i helig offerrot gå opp: Oh glad i Dig jag fattar wandringsstafwen Och går, Din lämpe, mot en ofänd werld. — Wälsigna, Gud, mitt tif, — förklara grafwen Och se i nåd till hwarje hjertats gärd!