Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1869, sida 2

stjerna! Barnen, som i en tätt sammanpackad hop begapat främlingarne, störtade under högljudda rop öfver myntet, och man såg dem nu endast såsom en rörlig massa af armar, ben och hufvuden genom och öfver hvarandra: man hörde blott gälla rop, skällsord och hotelser. Hvart och ett af barnen ville ha guldmyntet, hvart och ett af dem ville arbeta sig till det och på så sätt göra sig till ensam egare deraf, och sedan de små flickorna dragit sig ur striden, uppstod ett förbittradt slagsmål mellan gossarne. Denna syn var intressant och roande för vår lille prins, att han helt och hållet glömde sin nedslagenhet och trädde med lysande ögon leende mun fram om sin lärare för att se på den stridande gruppen, Men den lille Mayer Anselm rynkade paunan, och prinsens skratt tycktes göra honom ondt. ÖHerr baron:) sade han ifrigt, ers nåd ville ju visa den unge prinseu judestaden. Om det behagar er, vill jag föra er omkring och visa er all judestadens herrlighet och prakt, ty vår herrlighet är vår smuts och vår fattigdom. Skall jag visa er det, nådigaste herr baron ?22 KJa, visa oss det, blif var ledsagares, sade baronen, i det han tog prinsen vid handen och beredde sig att följa gossen, som nu gick framför ho