Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1869, sida 2

detta, emedan vi beslutat att lemna en skänk åt edra fattiga och sjuka. Herr baron! jag skall tigax, mumlade gossen, hvars blossande ansigte redan hade antagit ett lugnt och undergifvet uttryck. Du har lyssnat på oss sade baronen. Gossen såg på honom med en skarp, trotsig blick. Lyssnat! Nej, jag har endast hört; jag stod bakom pelaren, då ni begge kommo hit, och då måste jag väl, äfven mot min vilja, höra på såväl ert kloka som den dumme prinsens tal. Men säg mig, herr baron, hvad för en prins är den der lille mannen; på hvilket stamträd har han vuxit, och hvilken stjerna har från himlen fallit ned på hans bröst, för att, likt en galande hane, utbasuna hans furstliga härkomst?o Du har lofvat mig att tigap, sade baronen allvarsamt. Tig derföre och låt oss komma fram. Och som han sade detta, tog han ur sin börs ett mynt, hvilket han tryckte i gossens hand. Mayer Anselm for tillsamman, och ett moln af vrede flög öfver den lille mannens panna. vJag är ej någon tiggare, herre lo utropade han; vjag har icke bedt er om någon allmosa och för hvad jag ej uträttat tar jag ingen betalning. I det han sade detta, kastade han föraktligt myntet långt bort åt gatan, i hvars dy det lyste som en silfver