Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1869, sida 3

madttsamhet, emedan Dart aberopas Pen tiggeriets demoralisation, d. w. s. håg för dagdrifweri ech sysslolöshet, förderf till sinnelag, serer, känsla, rättsbegrepp etc., hwartill fattiga barn inom fambhället äro hemfallne, tå te genom bristante bjelp och stöd, liksom enkom uppfos stras för att blifwa samhällets utskum och plåga, i stället för att fom borre, bil as till medborgerlig ruglighet för sambällets nytta och förkofran. Hwem erlänner icke också willigt, att om åtminstone barnen, eller det upp: wäxande slägtet, kunde befrias från nödens kroppsoch själsförstörande inflys telser, ett stort steg more tapet till uppe lösanret af den knut, bwilken under form af fsattigdomens öfwerhanr tagande till wext, f. n främst fäst ven allmänna uppmärksamheten, ehuru af mångenk) betrafs tad såsom en höat öfwer tet sunda före nuftets omfäng stående fråga. Men sättet, att motwerka detta demoraliserande tiggeri? Förf. påsiår, att bet finnes ett radikalt sädant, fom han oc rekommenderar: Gifmildheten till bars nen direct, borde nemligen upphöra; ten borde helt och hållet undandraga fig reg. sa lefwande påminnelser till jemförelser emellan öfwerflöd eller beranina och nöd eller elände, emedan jast den, med sina gäfwor lägger hyende unter lasten och okynnet och gör fia saker till nämnre barnens olyckliga öde. — Gifmiltheten borde derföre, unter intryck af ofäferbes ten om huru dass lilla gåfwa rätt an. wändes af barnen, dels i stället lemna rensomma till fattigwördsstyrelsen iblinrt förlitanre på dess wilja och förmåga att bämma tet onta, tels yrta hönre fat ter i lika blindt förtroende till dess rättwisa grunder fom till fommunalftyrels sens klokbet i def rätta anwändande. Ordna eder fattigwård! — såger förf. wipare. — Men nu fråga mi: bwem skall ordna den? — År det gifmildbeten? till hwilken förf. wänder sig, eller torde det ide förr borde wara faombhällgftyrels fen? till hwilken förf likwål ide mäns der fig, ehuru han för ven ber oss hysa oinstränkt förtroende. Uti ordandet om medel, upplyser förf. of ide om ffattes medel, såsom han tyckes förutsätta, i werkligheten saknats, eller om det just måste wara af brist på sådana som den olyckliga ifrågawarande demoralisationeu florerar. De åsigter förf. framställt, delas af mången. Men flertalet af dessa yttre ringar, oftaft egentligen af dåligt lynne, nöja fia med, att efter en lång, skarp och bitande sexa till den tiggande ftacs karn öfwer förb—t okynne, påhäng etc. sluta med, att liksom till belöning för tåligt afhörande, gifwa sin slant eller brödbit. Andra åter aifwa intet i meds wetande om oerbörda skatter och betryck. Förf åter bildar af sina åsigter en sofism, d. w. s. förnuftslära, framståller den på ett öfwertygande, flytande, raskt och res tigt språk, mill utan twifwel fe ben grodd i bet allmänna rättsbegreppet och bör således diskussionswis ide misstycka ) Se samma tidn., en artikel om Sparsamhet och för öfrigt de ofta förekommande wackra tröstegrunder och förslag i samma ämne, fås wäl för dem fom ega od dem fom ide ega — något att spara of. Ordandet om arbes tets ära, arbetets frukter lika wackert och godt för dem fom ide ega — arbetstillgång o. s. ww. AAAAQAAAAQAAOOAO AHr—