Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1869, sida 2

Jag återvänder till skogarna utan oro, emedan jag lemnar er midt uti er glädje; jag vågar icke önska att den mätte fortfara, emedan mina önskningar medföra olycka; men jag har godt bopp! Derpå vände han sig till grefven och sade till honom: — Jag begär icke att ni skallförlåta mig hvad som tilldragit sig men jag begär att ni derföre icke måtte hysa hat till nägon annan än mig. Tänk icke på fadern, då ni betraktar dottern. Ifrån i dag kan ni anse henne såsom faderoch moderlös. Jag återkommer aldrig. — Huru! aldrig? utropade Henriette rörd. — Nej, nej, aldrig! upprepade Pascal, i det han betraktade Louis; det är bäst att jag icke återkommer. Grefven tänker såsom jag . . . Hans tystnad säger mig det. Farväl Henriette, farväl min dotter! ... Jag kan ännu en gång kalla dig vid detta namn. Ingen hör oss. Han tryckte den unga qvinnan ömt mot sitt bjerta, lösgjorde sig sakta från omfamningen, tog farväl af Louis och steg uti båten. Nehala, som redan satt uti båten, lossade tåget, hvarmed den var bunden, och floden bortförde den. Louis och Henriette sågo, i skygget af buskarna, båten aflägsna sig.