Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1869, sida 3

WO — —n3n O2äi. .rVJd — —fmn—— — tog Pascal i det han betraktade Nehala. — Jag har gjort hvad min sar beI o o l — Således ... är det sannt! återI fallt mig, svarade hon kallt. — Men du känner medlen att tillintetgöra verkningarna af detta gift! utropade den Store Ornen; du har sjelf sagt mig det. — Då kan du ännu återväcka honou till lif. — Det är för sent! Den Store Örnen upplyftade händerna med ett utryck af förtviflans raseri. Hvad han befarat hade inträffat, utan att någon bot derföre fanns. Hans dotter var enka! Han lät likväl icke höra någon klagan, något utrop. Det lidande, som är genom en skamlig handling väl förtjent, tiger. IIan stod med ögonen orörligt fästade på Louis, under det Henriette högt snyftade. Nehala betraktade dem med oro och förvåning. Stället och tiden förökade ännu mer det dystra i denna scen. Lampan, som var nära att slockna, spred ett flämtande sken; kojans barkväggar skakades af vinden och syntes röra sig. Man hörde utanföre flodens brusande och bhjortarnes skrik. (Forts.)