Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1869, sida 2

I I ni vill förskräcka mig! Men hvem ni än må vara, kan ni icke hafva för afsigt att nyttja våldsamhet mot en qvinna utan försvar, det vore alltför fegt! Min herre, jag besvär er, öppna denna dörr för mig, låt mig åter få träffa grefven ... af ädelmod ... af nåd ... af medlidande, hör mig! Hon böjde knä framför den Store Örnen och uppräckte händerna. IIlennes kinder öfversköljdes af tårar. IIennes pelisse, som halkat ned från hennes axlar, lät utan hinder se hennes smidiga vext, och hennes hår, som af den väldsamma rörelsen nedfallit, böljade utåt hennes bara hals. Denna oordning gjorde henne så skön, att den Store Örnen ett ögonblick stod såsom förtrollad af hennes anblick; men han hemtade sig hastigt från sin förtjusning och ville omsluta henne med sina armar. Henriette bäfvade i sitt innersta; hon flydde undan, kom till den Yädergardin, som dolde ingången till det inre rummet, och instörtade dit, förföljd af kommendanten. Uastigt fästades här hennes förfärade blickar på ett föremäl. IIon uppgaf ett rop och stannade upprätt framför ett på väggen hängande porträtt af en qvinna i normandisk bonddrägt. Genom en förtviflans ansträngning lösgjorde hon sig frän kommendantans omfamning, sprang fram till porträttet,