Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1869, sida 2

— IIvad ämnar ni säga? frågade Ileuriette, i det hon med förskräckta blickar betraktade den Store örnen. — Jag vill säga, återtog han, att ensamheten började trötta mig och jag välsignade slumpen, som skickat er min fru, för att göra den gladare. Henriette uppstod darrande. — Hr chevalier de Roselles synes glömma med hvilken han talar, stammade hon. — Åt fanders med Roselles! afbröt kommendanten med otålighet; han har intet att skaffa med detta. — Huru? — Jag är ingen chevalier de Roselles! Henriette uppgaf ett utrop. — Nej, återtog den Store Örnen, i det han närmade sig; jag är icke chevalieren, men jag är herre här, oinskränkt herrskare, och jag vili begagna mig af min ställning. Henriette störtade mot dörren, hvilken hon sökte öppna, men fann att nyckeln blifvit borttagen. — Louis, kom till mig! ropade hon förfärad; hjelp, Louis! Ingen kan höra er, sade den Store )rnen; anser ni mig då för en sådan nybörjare, att ni icke tror mig hafva I vidtagit försigtighetsmätt? Ni är här ensam och i mitt våld! — Ensam! upprepade hon blek at I fasa; det kan icke så vara min herre;