IIeuriette sjelf bortryckte honom från de väldiga tankar, som ett ögonblick upptagit honom, att nämna Pierre Laffuts namn. Vid tanken på denne ännu lefvande fiende återfördes kommendantens hågkomst till den, från hvilken han nyss befriat sig, och hans mörka tankar återvände. Han blygdes öfver sin tvekan och återtog sin förra djerfhet, kastade långt ifrån sig hatten, som han hittills hållit i handen, närmade sig bordet, der måltiden var serverad, och bad Henriette göra heder ål! anrättningen. Henriette tycktes instinktmässigt förstå den förändring som föregick hennes värd. Hon bortvände hufvudet, undansköt sakta stolen och ursäktade sig. Efter några fåfänga uppmuntringar grep den Store Örnen en flaska och fyllde sitt glas för egen räkning. — Grefvinnan skulle kanske föredraga mais en lait eller enau de fråne, sade han; men årstiden är alltför långt framskriden och ni skall förlåta vår fattigdom, vid hvilken ni dessutom bör vänja er, ty här är det nödvändiga öfverflöd. -— Jag har redan haft tillfälle erfara det under de tre månader, som jag vistats i skogarne och på sjöarne, sade Ilenriette. — Och har madame, under denna besvärliga resa, aldrig ångrat att hon lemnat fäderneslandet? frågade den