— Det återstår att lära känna denna fara, återtog kommendanten, hvilken tycktes finna ett slags nöje uti att pröfva styrkan hos denna unga qvinnas själ, likasom tigern förnöjer sig med att leka med sitt rof och ställa på prof dess lifskraft. — Vet fru grefvinnan hvad det vill säga att dö genom de röda männen? Har hon tänkt på dessa tortyrer, hvilka låta offret vänta på döden i flera dagar? — Nej, afbröt hastigt Henriette, i det hon bleknade; nej, jag vill stöta ifrån mig dessa gräsliga bilder! — Och om de blefve verklighet? — Då skulle jag bedja Gud att gifva mig styrka! — Och skulle ni icke,i sådant fall, ångra att ni följt grefven? — Jag skulle sörja öfver att jag icke längre fått lefva med honom och för honom. Den Store Örnen, som forfarit att tömma och fylla sitt glas under detta samtal, betraktade den unga damen med ett slags förvåning ... Det skulle varit svårt att säga hvad som tilldrog sig på djupet af detta mörka hjerta; sjelf visste hau det icke. Det var såsom om en ebb och flod af känslor spelade hazardspel om hans vilja. IIenriettes uppoffrande kärlek för Louis ingaf honom på en gång instinktmässig beundran och hemlig svartsjuka. (Forts.)