tet penningar i förhållande till min råd. Har jag skaffat dem arbete har jag altid haft skam af bem, de äro de allra flesta oförskämra i högsta grad. WVilogerare för lite sedan i 2 dagar 2 far miljer Helsingar fom woro alldeles utse blottade och vå jag ej kunde fe mig råd föra dem längre, war jag beredd gifwa tem 10 tollars och frida af dem till Montreal, men genom goda wånners medwerkon fick jag hjelp af både stad och enskildta, få att jag kunre skaffa dem fri resa till Montreal med goda rekommendationer för arbete, gifwa vem twå stora korgar munförråd och 8 dollars kontant emedan de ej bade en cent. Wi äro rigtigt rädda för landsmän nu. Jag heppas tu ej missförstår min, tro ej jag är bård, jag har reran gjort mes ra än jag fanffe bordt, om jag ej ansåge den christliga barmhertigheten wara ven förnämsta af wåra skyldigheter. Folfet borde hemma rätteligen upplysas om förhålandena här, mången gåfwe fig då ej åstad, men agenterna fe förnämligast på fin egen winning. Hwar finnas statens sundaste och starkaste krafter? Se der en fråga till statsekonomernas begrundande. Finner du dem i statsmaktens högsta kretsar? Finner tu vem under salongernas lysande drägter? Finner bu bem på privatbankernas och bans kirernas mabhornymöblerade fontor och i dessas kassakistor? Finner du vem i fa: briksidkarens ofantliaa werkstäder? Fine ner du dem inom stadsmurarne? Eller finner du bem i lanrtlifwets enkla hyddor? Det må wara en sannina, att en enda öfwerläasen statsman fan öfwa ett ofantligt inflytande på en stats politiska ställning; det må wara en sannina, att i det bögre werloslifwets salonger finnes myc fen intelligens od) rikedom på itcer; det må wara en sanning, att penningen år en häfstäng, hwarmed ofantliga resurser kunna åstadkommas; det må wara en sanning, att den industriela utwecklinaen är en utomordentlig winst för menftliabeten och i månget fall wålgörande; det må mara en fonning, att handveln åftadkommer en liflig wexelwerkan och affär rer emellan de olika folken och didrager på det sättet till civilisationens utmed: ling. Men statsmannen är icke sjelfwa frafs ten, utan endast den ledande anden — iteen är ide sjelfwa kraften — ven för ker den uti werkställande; penningen är endast ett medel att göra kraften mera werksam, och handeln är endast en förse medlare af de olika staternas olika Erafe ter. Enndast industrien skulle wi wilja anse fom en werklia kraft, men blott fås fom en underortnad afdelning från fjelfwa kärnkraften. Men hwar finner då statsmannen de ofantliga krafter, med hwilka han fan åstadkomma fina storartade werk; hwar finna intelligensens och idderna8 män grundkrafterna till fina itcers fullborrande; hwar finnas de krafter som skola lemna bankerna och bankirerna de enorma winsterna; hwar finnas de krafter, på hwilka köpmännen skola göra sin winst och bereda sin utkomst, och hwar skall industriitkaren finna de krafter fom sätta medel i hans hand till sin werksamhets utweckling och styrka? — Det återstår att lära känna den