förlorat sin råhet, han syntes till och med tafatt. Men detta härledde sig hvarken af blyghet eller aktning, utan af ett slags förvåning, eller något liknande förvirringen hos en tiggare, hvilken, i stället att, som vanligt, spisa bland sina likar, hastigt finner sig förflyttad till konungens bord. Han fästade djupa blickar på den unga damen, förtjust af att se henne så skön; och likäl var han besvärad och hölls på afstånd af den rena karaktären i denna skönhet. Han qvarstod orörlig på sin plats, lycklig att ega Henriette i sitt våld, men ännu tvekande att begagna sig af sin ställning, visserligen utan samvetsförebråelse för det begångna brottet, men också icke ifrig att göra sig skyldig till ett nytt. Det uttryck af ädelhet och det behag, som hon egde i så rikt mått, bade fängslat honom, och han fann nöje uti att utan onda tankar betrakta. Han, som så lång tid varit likgiltig för andras väl, nästan önskade att se henne lycklig. Men allt detta var blott ett obestämdt intryck vid första anbicken och och som tvifvelsutan snart skulle förflygta. Det var en förhärdad naturs tillfälliga uppvaknande till bättre känslor. Då man träffat dessa stenhjertan på en god sida, utgår derifrån en gnista, men den lyser blott ett ögonblick och allt återfaller snart i mörker. Så skedde äfven med kommendanten.