Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1869, sida 3

Henriette vände sig lifligt mot skogsströfvaren. — Du hör Pierre? utropade hon med glädje, våra farhågor voro ogrundade. Louis hade rätt och hans förhoppningar skulle icke blifva gäckade. — Det är det vi skola se när vi träffa och få tala vid honom, sade Pierre Laffut i det han kastade en misstänksam blick omkring sig. — Herr chevalieren skall föra oss till honom, sade Henriette med liflighet. Och jag har behof af att se honom, för att blifva fullkomligt lugnad! Då hon hos den Store Örnen märkte en rörelse, som hon ansåg för förvåning, tillade hon, rodnande och leende: — En sådan oro, efter en så kort frånvaro bör synas hr chevalieren sällsam; men Louis skall ursäkta mig. — Så mycket mer som han sjelf delar den, anmärkte den Store Örnen. Knappast svajade de tvenne flaggorna på plattformen, förrän han förvånades öfver att icke se grefvinnan, och jag har förgäfves sökt att förmå honom till tålamod; han ville gå er till mötes. Henriette och Pierre uppgätvo ett utrop af förvåning. — Oss till möte? upprepade den sednare. Vid S:t Lo! Huru kan chevalieren förklara, hvarföre vi ännu icke fått se honom? — Emedan han tagit den ginare vägen genom dalen och sålunda icke