Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1869, sida 3

hade tankspridd och full af ovisshet qvarblifvit på samma plats, med hakan stödd mot bössan. Han kunde hvarken afstå från sitt misstroende eller finna någon nöjaktig ursäkt derför och hade besinningslöst följt kommendanten då denne jemte Henriette uppsteg för stora trappan. Först då han sett henne försvinna, återkom han från sitt drömmeri och beredde sig att inträda till sergeanten. UHan upplyftade sin bössa, utstötte ett doft mummel, tog några steg mot trappan, stannade och började, med den försigtighet som lifvet i vildmarken lärt honom, undersöka stället. Han befann sig på en gård, omgifven af små skrubbar, hvilka nästan vid hvarje steg bildade af natten fördunklade skymslen, dit blicken icke kunde tränga. Gården slutade i en af palissadens vinklar och Pierre begaf sig dit, för att utröna om ingen utgång der fanns. Han upptäckte visserligen en dörr, men den var tillsluten med ett stort hänglås; denna utgång ledde till ravinen. Han återtog vägen till plattformen, då han nära sig förnam ett ljud, liknande snarkningar. Han såg sig omkring och upptäckte i ett mörkt hörn af palissaden ett på marken liggande föremål. Pierre närmade sig försigtigt och fann en vilde, sofvande, med hufvudet inveckladt i ett täcke. (Forts.)