6. Under slutet af den föregående scenen hade Henriette och Pierre Laffut inkommit på gångstigen, som förde till skansen. Trots signalen som blåste på plattformen, hade skogsströfvaren med motvilja lemnat lägret på berget. Han ansåg att man borde afvakta grefvens återkomst, men den unga qvinnan ville icke medgifva något dröjsmål och hennes otålighet öfvervann slutligen Pierres betänkligheter. Ju närmare man nalkades, ju mer förvånades man att grefven icke kom till mötes. Pierre Laffut uttryckte ofta sina farhågor och föreställde Henriette att då hon en gång inkommit i röfvarnästet, var det icke lätt att slippa derifrån. Men den unga qvinnåns kärlek öfvervann alla betänkligheter. —Jag måste se honom, sade hon, med beslutsamheten hos en själ som endast hemtar sitt lif från sin spännande oro. Om det är sannt att han löper någon fara, är det min skyldighet att dela den. Men jag bör icke derför blottställa andra. Skansen ligger framför mig; jag behöfver icke mer någon vägvisare; låt mig ensam infinna mig på stället och återvänd till lägret. — Utan att veta hvad kommendanten ämnar göra med grefven och med er? sade Pierre; jag skulle då vara ganska litet nyfiken.