Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1869, sida 3

sigtighet, kände han sig förvirrad. Han förklarade det, i det han slog ut sitt glas. — Hvad kaptenen sviker redan? sade den Store Örnen. — Jag hade gjort klokt uti att sluta törr, sade Louis; ni har ett vin, chevalier, mot hvilket man bör vara på sin vakt. Några glas äro nog för att göra hufvudet tungt och ögat dunkelt. — Också framtages det endast vid stora tillfällen, anmärke kommendanten med ett tvetydigt leende; men ankomsten till skansen af en sådan man, som ni, herr kapten, är ett evenement. — Alltför älskvärdt, alltför älskvärdt, chevalier! Men tillåt mig blott att säga er, att ni är en besynnerlig menniska ... — Jag? — Ni har uu i en hast blifvit den artigaste och förbindligaste värd, en blomma bland noblessen och chevaleriet, och helt uyss, då jag hitkom, emottog ni mig såsom en lösdrifvare. — Det är sannt, svarade den Store Örnen, i det han kastade en blick afsides bortom grefven hvilken syntes kämpa mot ett tilltagande illamående; men, såsom jag redan sagt er kapten: min ställning ålägger mig att mot fremmande iakttaga vissa försigtighetsmått. (Forts.)