Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1869, sida 2

— Sju gånger tolf solnätter. (Vildarne kalla månen solens natt och räkna ären efter månaderna.) — Har min syster sedan dess icke lemnat skansen? — Nehala besöker ofta på sin fars befallning de röda männens boningar. — Och har min syster aldring tänkt på att qvarblifva der för att äfven sjelf få en boning? — Nehala tänkte derpå, då hon såg unga mödrar le emot sina små barn och hon kände sig dyster i hjertat och ville icke vara ensam; men en dag förde hennes far henne till den stora viken bland de bleka ansigtena och hennes tankar förändrades. — Uvarföre det? — Ånda dittills hade Nehala hos sin stam sett qvinnorna släpa bördor, arbeta i jorden och bära det dödade villebrådet och hon fann detta bra; men hos de bleka ansigtena säg hon att qvinnornas enda sysselsättning var att vakta vid spiseln, att ha omsorg om de svaga och vara god mot alla och hon fann detta bättre, emedan den store anden gifvit dem mera smekningar än styrka. bå förstod hon, att de röda männen voro elaka som gjort qvinnorna till sina slafvar, emedan de äro de svagaste; och hon lärde sig att hata dessa män och gjorde en ed att ingen krigare af hennes stam skulle blifva fader till hennes barn.