Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1869, sida 3

— Emedan hon icke älskar det? — Och hvad hindrar henne att älska det? — De som bebo det. — Ack, jag förstår; de äro fiender till min systers folkstam. — Nehala har icke mer någon stam, svarade hon med lugn, men dyster ton; hon var ännu helt liten, då Outagamis mördade de sista Andasterna. Endast hennes mor blef skonad. — Och hon förblef jemte Nehala i segrarens hydda? — Och Outagamis afklippte modrens och dotterns hår för att göra dem till slafvar. — Ni led då mycket. — Man lider med tålamod, då man kan hämnas sitt folk. — Hämnas det? upprepade Louis; och huru? Den unga flickan svarade icke, men ett uttryck af vild triumf uppklarnade hennes drag. — Hvad förmådde en qvinna och hennes barn mot Outagamis? fortfor grefven, i det han betraktade Nehala. Hon log, hennes näsborrar vidgade sig och hon utsträckte handen med hatfull stolthet. — Ja, sada hon halfhögt, såsom om bon talade för sig sjelf; hvad förmår en qvinna och ett barn? Men qvinnan och barnet hade en följeslagare, hvilkeu de icke sågo. (Forts.)