Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1869, sida 4

LA Jnsändt. Majwisa 1869. Till Maj mig något säga lyster Fast vet till intet tjena fan. Säg hwarför kommer du så dyster? Din löld oss skrämma fon minsan! Den ena dagen du wäl gifwer Oss litet solsken, men gunås Förr än dess afton slutad blifwer Den glädjen borta är, förstås. Säg Maj: hwi är du nu så rustig? Uti dig finns ej mer behag; Du fall och mulen är och Huffig. Du liknar eu Oltoberdag. Är det wäl rätt, att winterhufwa Man nti Maj skall nödgas ha, Om ej katarrer, tandwärk, snufwa Med tålamod man will fördra? April, som alltid man will klandra, Den bättre war än du nu är, Den gaf oss solsken; man fick wandra Så gladt och wänta Maj så kär. Jo pytt! Man wackert blef bedragen: Du kom med bläst och hagel kall. Om någon blir i dig betagen, Hans smal jag icke prisa skall. Nu sitta wi med sorg och frysa Och önska Maj till fjerran land, Samt blicka ut på vig oc rysa Och gnugga få wår kalla hand. Och skulle äfwen Jnni låna Af dig en fådan otäck sed; Det wore ju att rent oss håna! Då blefwe sommarn allt för led! Att wärma sig wid ugnens brasa, Och bränna upp en mängd af wed, När i det fria man will rasa, Det är just ingen älskad sed.