och ÅJtrtwas, men Tor att sramhalla amnet i sin höga poetiska betydelse, erforI dras en Almqwists penna och snille, som lilwäl längesedan lagt sig till hwila. Wi hwardagsmenniskor bedöma allt efter förslundets torra slutsatser — och det falla wi äfwen förståndigt. Om wi således helt profaiskt tänka öfwer arbetets ära, så wilja wi finna något motswarande i werkligheten. Jfrån den dag, då det blef sagdt: du skall äta ditt bröd i ditt ans letes fwett, har det wäl ide fattats arv: bete och möda på jorden. Men arbetet är ide något straff, det är ett af naturen gifwet behof för meoniffans lifsyttring att werka på ett eller annat fött. J fordna tider ansågs dock arbetet såsom ett menniskan pålagdt twång, den frie mannen attade under fin wärdighet att sysselsätta sig med hwad wi kalla arbete; och ännu, der ide civilisationen frame trängt, tillhör arbetet qwinnor och flafz mar. Under jådana förhållanden inser man wäl hwad heder fom wisades arbetet. Då i ffjeljmwa arbetet ligger grunden till den menskliga kulturens utweckling, är det tydligt, att ju mer denna fram stred, skulle det förra winna i altning. Det är en märtilig omständighet i menfflighetens utwecklingshistoria, att tidsandan under en wiss period war mera ideas Liftiff, då den i sednare tider företrädess wis drages åt det reala. Det är också derföre, fom man nu för tiden mera tänker på industriens, landtbrutets och näringarnas förkofran än fordom, Nörs ftår man nu med arbetet huswudsalligen den reala wertsamheten, få måste man medgifwa, att det har märkbart tilltagit i anseende. Det är t. ex. numera ingen ffam för en professors fon att lära finedz yrket och blifwa arbetare. Många af de få lallade högre ståndens barn ingå ofta i något handtwerk eller annan närings gren. Allt arbete är wärdt att aktas; men ide allt arbete är af famma wärde för det allmänna och häröswer tilldelar all: mänheten detsomma sitt pris. Arbetet har lifwäl alltid tagit ut fin rätt, det är oförstörbart och tess frutter måste förr eller sednare sramkomma, om än genera: tioner först stola bära på de utsådda frön dertill. J förening med hela fame hällsorganismen är hwarje arbetare en länt i ledjan, nödwändig för fommans hallningen af det hela samt bör derföre respelteras och tillerkännas lika rätt till altning. Men arbetets män måste ofta på någon obemärkt plats genomlefwa tunga studier i lifwet, utan annan ut: märtelse än ett tarfligt bröd. Wi beundra i dag t. ex. den konstiga inrättningen af jernbanor, för hwilka snart inga hin der finnas i fortffoffningen af induftris ens och naturens alster och samfärdseln mellan menniskor af skilda nationer: och lifwäl tänka få derpå att den storartade uppfinningen utgått från en fattig fols grufwarbetares funderingar och anfträngs ningar. Om fig sjelf yttrade denne man en gång sedan han kommit både till ära och rifedom: om någon nämner mitt namn, han hette Stephensson, må han erinra fia att jag mar mid kolgrufworna, och att jag på aftnarna måste efter det tunga arbetet gnida mina händer med fett för att få dem böjliga, att jag funde handtera penna och ritstift. Åfwen må man weta, att jag lappade skor och sydde grofrockar åt mina kamrater, rengjorde fickur m. m., sör att skaffa min stackars hustru litet mera penningar till hushållet. Swar och en bland arbetarne fon blifwa hwad jag blifwit, om han har samma wilja fom jag att göra fom jag ajort. De äro ide åå, hwilta, utgångne ur arbetarelojan, hafwa arbetat fia upp till framftående män i fambhället och genom sin werkjamhet gjort fig förtjente att ihågs kommas af samtid och efterwerld. Men man må wäl besinna, att hwad dessa blifwit, hafwa de mestadels sjelfwe Åftarkommit, genom brut af de gåfwor och krafter, som blifwit dem förlänade. Det heror icke på hwilket arbete man uföfwar, utan på huru detta skötes. Personen nedlägger ära uti fitt arbete, ge Upin Att hrifma Set mer och sor till fullo I