antaga, att. denna wigtiga fråga ide kunnat beswaras, eller, att foltmötena nätt öfner ån efter watten, vå re uti statselenon in sött utwägar, fom endast venom samhället, genom samhällsanda tunna beretas. Snart torte äfwen folkmöten förestå i Norrlant och tet allmänna intresset är spännt, för att inhemta i hwad riate ning foltandan stoll yttra fig inom orter, ber erfarenheten b kräftat, att en enta frostnatt eler sommartorka är nog för att bortjaga öfwermetets och trög: hetens säkerhet, trots en trätwarusintustri, få lifsifwande för företapsamhet och bergning. Att tala om wår egen — hittills en af hårraste nöd, bland ve minst berörta previnser — swäfwar ännu ewissheten om, hwilka pröfningar den, uti en ej långt aflänsen framtid, fan blifwa drabbad, men wissheten stär fast, om en naturens ortning, fom låter samhällena för sitt bestånd, wara underkastade pres cist samma omtanka fom den enskiltta perfonligheten, begge litwäl strängt bes roende af hwarandra och tyrt pliktande för hwarandras fel. Men juft för Norrlands större erfa: renhet om årswextens och lonjunkturers wansllighet, betonas här mera uteslutante, ott osäkerhet mot allmän nöd icke fon motwertas med annat, än besparda allmänna förråder eler medel. Tonkegången här, hwälfwer sig fåleres egentligen kring frågan: huru dessa allmänna förråder eller metel skall fun: na åstadlommas och det är denna fråga mi wilja söta belysa. Erfarenheten har fulltomligt bestyrkt omöjliaheten af, att säsom mi behöswer, i allmänhet taget, finna dessa medel hos de ensfiltta persenliaheterna (individer: na) Detta bör ockjå klart inses, om man besinnar, att förmågan att samla, är helt och hållet indivituel och beror på en särskild intelligens (förnuftsaäfwa) eller födgeni, fom man ice finner och rimliatwis ide heller fan finna hos; mängden. Sjelfbewarelsene instintt, nedlagd hos menniskan, innebär wisserlinen denna förmåga, men saledes för män. ven endast, i förhållande till de Ntwiä gar som härför hållas tillgänglige och hos ett fåtal i förhållande till dess högre förnuftsgåfwa att samla, beroente på naturanlag och uppfostran. Men em nu sjielfbewarelsens instink ter hos denna mängd ide äro non stora för utwägar till dagligt bröd — hur skall man då kunna begära dem tillräck liga för morgondagens? — Man finner jäledes häraf, att besparade allmänna medel, ide i allmänhet taget fon hos ins diviterne sökas tull säkerhet mot all: män nöd. Söka wi dessa besparade förråd eller mede! hos staten — torte det blifwa lika sörgäfwes Statkassan är och blir oc twifwelaltigt alltid berätnav efter wissa och bestämda behof. Om genom befpar ringar eller beskattning — det finnes er: dast dessa begge alternativer — en res serpsond fan åwägabringas, utan att får ö som nn, uteslutande beretas metdelst fre: vit — inses här, att ven till en början, bar få fora och wiatiga behof att fylla I hwarwid wi, utom betalningen af ri: kets skulder, med särskildt afseenre på läget af wår långsträckta, afskiljda och follfattina landsdel, särteles fästa oss wid förswarswäsendet; med afseente på den personliga iroghetene förlofran åter, mid nödiga förbättringar uti ffolunter: mwigningen, uti kommunikationer etc. och med afseende på ten allmänna föferbheten, wid aflagda medel för ofred — att omöjligheten för afsättandet af en fär: stild fåran för säterhet mot nöd och elände inom re särsfiltta provinser eller samhällen fom deraf fon uti på förband oberäknelig grad komma i behof — få neg få mycket mer tydlig, fom med skäl kan ifrågasättas, hurumida icke de färs stiltta samhällena sjelfwe pen m briftans de omtanfa för sitt eget båsta, eller IT8släppta samhällebanr, befordrat sin nöd och om detta är häntelsen huruwida statgsamfunndet kan rton hyftäng anm de