Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1869, sida 2

ligen erkände hennes skönhet och således kunde sägas hafva gifvit henne den, hade han första rättigheten till skatten han upptäckt. Denna tacksamhet förvandlades omärkligt till en ömhet, hvilken Pascal delade. Man anar det öfriga. Marine, som rådde öfver sig sjelf, hängaf sig nästan utan förbehall åt sin älskare och sin nya lycka. Pascal besvarade med passion hennes kärlek. Han var af en natur, lika böjlig för godt som ondt, och befann sig i den period af lifvet, då själen söker sin rigtning och antager den väg, som öppnar sig. Denna kärlek gaf åt bans tankar ett nytt mål. Han hade beslutit att gifta sig med flickan och ville, att med hennes nya ställning äfven för henne ett nytt tidehvarf skulle uppgå; att hon skulle från smälek, försakelser och arbete på en gång gå att njuta af huslig lycka och välstånd. Han slog sig nu på hushålluing. Hans förr öfvergifna boning blef för kär för honom. Han upplifvade minnet af sitt ferdna yrke, utsirade det enda rum kojan innehöll och behängde det med taflor, hvilka alla mer eller mindre påminde om Marines bild; han odlade den jordlapp. som omgaf huset, och planterade blommor framför fensterna. Hans hemliga utfärder blefvo nu äfven allt tätare och för hvarje gång utsatte han dagen för bröllopet allt närmare. Slutligen tillkännagaf han