Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1869, sida 3

De medförde en masquah och två minks, hvilka de träffat vid sjöstranden. Vid åsynen af bytet uppgåfvo vägvisarne och skogsströfvarne ett glädtigt hurra, Den eld man upptändt men försummat underhålla, upplifvades åter. Några fällde träd, andra buro vatten och upphängde kitlarna; allas anleten uppklarnade, allas blickar lyste, allas munnar logo. Då man såg denna resenärernas glädje, skulle man varit böjd att tro det någon storartad händelse ryckt dem från sin försoffning. För vilden är också en måltid ett slags seger; en sak råder hos honom öfver allt; det är hungern; den ensamt upptager och eggar honom. Säker om brödet för hvarje dag, kan den civiliserade menniskan lyssna på de röster som tala inom och utom henne; hon kan mångfaldiga gånger föreviga sina begär och höja dem genom hopp eller förtviflan; men hos skogsmannen qväfver behofvets röst alla andra; flertalet af de menskliga passionerna äro för honom endast underordnade angelägenhnter; det stora intresset är födan; allt rörer och vändor sig kring densamma, giftermål, krig, religion. Giftermålet är endast ett aftal mellan en qvinna, nog stark för att odla mais, och en man, nog skicklig för att nedlägga rådjuret; kriget, rättigheten att uppäta den öfvervunna; religionen, tron på invigda slät