aj den stora familjen. Jag mill här ins siranta mig till att omnämna några af de många små näringegrenarne inom industrien och några af de stora uppfinnare ne på detta område. En näringsgren, fom man sålunda fö ferligen tnappast sänner annorstädes, men som här gifwer god årlig inkomst, är Mastfabrikationen. Mastfabrikanten hy rer ett loft eller ett stjul i ett af stadens mindre renliga qvarter och inrättar der fin fabrit. Han samlar nödiga qvantite ter af ruttet och skämdt fött, mjöl och kylika safer, blandar dessa beständsdelar med ättida och surt win, och fon nu i maklighet stöta sitt vrle. Men hwartill anwädas dessa mastar? frågar man. CEtaden har omkring 2,000 fiskare, fom fiska med maskar, och dertill åtgår en stor del af detta fabrikat; men till och med om wintern hafwa fabrifanterna alltid nog att göra på grund af den stora mängd fångfoglar, fom hållas i burar och hwilka till en del födas med maffar. Man näms ner en matador i denna industrigren, fom förtjenar 10 a 15 francs om dagen. Passionen för fånafåglar har gifwit ideen till andra näringsgrenar. Man bar Sånglärare till dem. Sångläraren bäller en mängd inöfwade och äldre ber sjädrade tonstnärer, fom eleverna inne: stängas med; men ofta tager han sjelf den unge på sitt knå och hwisslar för den, till dess den sjelf kan taga tonerna. En kurs kostar wanligen 5 francs, men man tan sätta fåglar i pension för en betal: ning af 10 sous om dagen, kost, logi, underwisning och allt inderäfnadt. Hwarje liten Rigolette har sålunda nästan alltid fin fågel, fom hon sjunger i kapp med, och fom hon ständigt sjelf underwisar, oh mången gammal awinna, som man fer on dagen mid fin syssättning i Halterna, har i en sädan fågel fin enda wän. Det är bland de fattigafte tlasferna fom detta flags industriidkare hafwa fina bästa funs der, och de förut omtalade gamla gmwin: norna haswa gifwit anledning till en ny spekulation. Hwar och en har nemligen sin pall säsom wärmcapparat under sig, när de från tidigt på morgonen intaga fina beswärliga poster mid fina forgar med grönsater eller far med fift. Det är en siten fyrkantig metallåda, försedd med häl och en hank. Jnuti lades glöder, som af kringdrifwande daglönare ombyttes hos den närmast boende stenkolshandlaren. En uppsinningsrik ande fick en ide, han mille wara Eldförsäljare oc föra fina waror till sjelfwa stället, der de förbrukades. Han anftaffade fia en förra, hwarpå stod en stor metallåda, innehållande de mycket efterfrågade glöderna, och började nu sina farter rundtomkringutsäljningsställena med ropet: 7EMd här! Eld härl Det slog an. Säljeqwinnorna stormade eldmans nen; han sålde billigare, och han hade till på löpet löst det stora Problemet för dem. Följden blef att han förwärfwade en betydlig förmögenhet, och att man nu fan se syra kolossala wagnar, hwilla mycket lilna lolomotiver, förespända med lraftiga hästar, färdas omkring på torg: platserna. Det är icke alltid männen, som hafwa haft äran af att uppfinna och utweckla dessa löjliga industrigrenar. Twenne qwins nor nämnas såsom exempel på, hwad som fon göras af en god ide De äro nn båda förmögna, trots talrifa fonfurrenter fom deras lycka har skapat. Den ena af dessa twå, Citronsaftfabrikantskan, bör: jade med att gå omtring och uppsamla de bortlastade citronskal, hwilka ifynnerhet finnas i massor utanför reftauratios nerna på grund af de ofantliga qvantiteter ostron, som årligen kansumeras. Hon pressade dem ännu en gång, silade saften på flaskor och började att i smått försälja denna artikel. Det gick bra. Hon af slutade derpå kontralter med uppasjarne på de olika offentliga ställena och drifwer nu en storartad fabrif, hwarifrån hon icke allenast förser Paris, utan hela Frank vite, ja ffidar ide få fällan laddningar till utlandet af denna saft under olika